Det är en varm solig morgon i början av oktober. Jag plockar oliver tillsammans med en äldre palestinsk kvinna med flinka fingrar. Vi är på Västbanken, i kvinnans hemby Barta’a. Vi har inget gemensamt språk och kan inte kommunicera med varandra, men jag känner ändå samhörighet. Fyra händer som drar svarta oliver från spensliga grenar, två par ögon som ibland möts i ett leende. En liten pojke tultar omkring barfota bland olivträden och då och då bjuder kvinnans make mig och de andra volontärerna på kaffe och sött te. Då sitter vi ner tillsammans i skuggan under ett stort olivträd som mannens farfar planterat. Vi är en grupp volontärer från Israel, England, Frankrike och Sverige och en palestinsk familj. Och allt känns så fredligt.

Jag har kommit till Israel och Palestina för att delta i en retreat organiserad av en grupp som förenar meditation och ett inre sökande med ”arbete i världen” eller socialt arbete. Retreaten heter Being Peace och vi spenderar den mesta av vår tid i palestiniernas olivlundar, det är tiden för den årliga olivskörden. I Barta’a där vi bor några nätter ägnar vi oss mest åt social samvaro, vi lyssnar på palestiniernas berättelser som ofta vittnar om trakasserier och sorg. Byn Barta’a är delad sedan år 1948. Israels gräns, den gröna linjen, går mitt igenom byn och delar den mitt itu. Detta innebär att halva byns invånare har israeliskt medborgarskap och kan röra sig fritt i Israel, medan andra hälften begår ett lagbrott när de går över den osynliga gränsen mitt i byns marknadsplats. De kan bli fängslade om de befinner sig i Israel. För invånarna i östra Barta’a, de utan israeliskt medborgarskap, har vardagen blivit allt svårare sedan separationsmuren byggdes. Muren, som ofta består av ett högt elstängsel, har byggts utanför byn, öster om den. Detta innebär att invånarna i östra Barta’a är fångade mellan muren och den israeliska gränsen. För att ta sig till Janin, den närmaste staden, där sjukhus, universitet o s v finns, måste de passera en checkpoint. Checkpointen drivs av ett vaktbolag och många palestinier berättar om långa väntetider i checkpointens undersökningsrum. Vi får höra om höggravida och nyförlösta kvinnor som tvingats stå i timmar i kö utan möjlighet att sitta ner, en äldre kvinna som avlidit efter att ambulansen som kommit från sjukhuset i Janin för att hämta henne inte släppts igenom checkpointen... Ibland rinner tårarna på oss när vi lyssnar på palestiniernas berättelser och jag undrar så varifrån dessa människor får sin styrka, hur de gör för att fortsätta leva sina liv i en vardag som är så svår. Jag förundras så över att deras berättelser inte är fulla av hat och ilska. ”Var inte orolig”, viskar en amerikansk kvinna till mig i en jobbig stund, ”det här är väldigt starka människor”. Och det råder det inga tvivel om.

Under retreatens första vecka bodde vi i en liten israelisk by utanför Jerusalem. Varje dag förutom Sabbath åkte vi till de ockuperade områdena tillsammans med Rabbis for Human Rights, det är som namnet signalerar en människorättsorganisation driven av rabbiner. En av deras aktiviteter är att hjälpa palestinierna att få tillgång till sina landområden under olivskörden och att förhindra att vandalisering och våld förekommer under samma period. Många av de palestinska familjer som har olivträd i sluttningarna i det land de är så hårt knutna till har bara tillträde till marken med tillstånd från den israeliska armén. Ofta uppstår problem med israeliska bosättare när de jobbar i olivlundarna. Stenkastning och annat våld förekommer och många palestinier är rädda för att gå till sina träd utan skydd. Träden ligger ibland tätt intill stängslen till de israeliska bosättningarna. Under olivskördssäsongen finns ofta israeliska soldater i närheten när palestinierna plockar oliver i riskområden för att förhindra att våldsamheter uppkommer, men de uppmanas av sina kommandanter att skydda bosättarna från palestinska attacker och inte tvärtom. Rabbinerna åker varje dag ut i de ockuperade områdena tillsammans med israeliska och internationella volontärer för att närvara vid olivskörden; för att plocka oliver och för att finnas till hands om problem uppstår.

Mina dagar i olivlundarna var mestadels fridsamma, varma och förvirrande. Det är svårt att förstå att så mycket våld förekommer i ett område där det finns så mycket mänsklig värme. Gästfriheten från palestinierna var utan gränser och mina israeliska vänner blev ofta emottagna med öppna armar. De fick med sig oliver hem och vid ett tillfälle nekades några israeliska volontärer att betala för varor inhandlade i en palestinsk butik på Västbanken. Jag tror att affärsinnehavaren ville uttrycka tacksamhet för det jobb de gjorde eller kanske för deras enkla närvaro där. Många israeler kommer endast till palestinska byar i egenskap av soldater.

Trots lugnet och det varma välkomnandet var dagarna på Västbanken väldigt krävande, inuti. För mig som gjorde mitt första besök i detta paradoxernas land gjorde det ont i hela kroppen att se Västbankens aggressiva infrastruktur: checkpoints, den höga separationsmuren, taggtrådsstängsel avsedda för människor, vakttorn... Och så alla dessa soldater och poliser med stora tunga vapen. Rädsla finns överallt i detta ockuperade område, inte bara hos palestinierna som riskerar att bli attackerade bara de visar sig vid sina träd, men också hos de israeliska soldaterna som ofta är väldigt unga och som utför en uppgift som de sätts i fängelse för om de vägrar.

För våran grupp var ju fokus att söka fred inuti, att vara fred i detta värkande land. Det var inte svårt när vi drack te under olivträden med palestinska bönder eller då jag vaggade en palestinsk bebis i mina armar, men för några av mina vänner var det långt mer komplicerat när de hamnade mitt i en stenkastning. En av dem, en ung israelisk kvinna, uttryckte stor sorg över att det enda som hon hade känt att hon kunde göra var att gå ifrån platsen. Mitt sökande efter en inre fredlig närvaro blev allra mest utmanat då vi vid två tillfällen kom i direkt kontakt med extremistiska bosättare. Detta hände vid ett besök hemma hos några unga nyblivna bosättare med extremistiska åsikter och vid en guidad tur till Hebron. Hebron kallas numer för ”spökstaden” eftersom stora delar av dess innercentrum är igenbommat. Flera hundra palestinska familjer har flytt statskärnan de senaste åtta åren och för många av dem som bor kvar innebär vardagen att de tvingas klättra på stegar och tak för att ta sig ut ur sina hem. För att skydda några hundra israeliska bosättare i den palestinska statskärnan har många gator stängs av för den palsttinska majoriteten. De är så kallade sterila gator och även de palestinier vars enda ytterdörr ligger vid en sådan gata har inte rätt att beträda den.

Vi kom till Hebron en av retreatens sista dagar tillsammans med en grupp som heter Breaking the Silence. Det är en grupp forna soldater som har tagit på sig uppdraget att bryta tystnaden om vad som händer i de ockuperade områdena, om vad unga israeler är med om under sin värnplikt framför allt i Hebron. De samlar in vittnesmål från soldater och ordnar guidade turer till staden. Vår tur pågick knappt två timmar och under den tiden var busslasten som vi kommit med skyddad av mer än sextio israeliska poliser. Runtom poliserna som hela tiden omringade oss förde extremistiska bosättare i alla åldrar, många av dem var barn, ett oerhört oväsen för att vi inte skulle kunna höra våra guider, till sin hjälp hade de visselpipor och megafoner. I megafonerna skrek de framför allt hotelser och förolämpningar till våra guider, men de kallade också oss alla för nazister och förrädare. Jag har aldrig tidigare sett människor med så brinnande blickar. Hatet och fanatismen glänste i dessa bosättares ögon och jag kan inte på något sätt föreställa mig hur det kan vara att som palestinier bo mitt ibland dem.

Nu tillbaka hemma, i samtal med vänner och i arbetet med den här artikeln, funderar jag mycket på vad av min resa jag vill förmedla och hur jag kan göra det. Jag skulle kunna skriva ned hundra tragiska och tunga historier, alla värda att berättas. Men hur för jag också vidare all den värme och medmänsklighet som mötte mig på så många ställen, hos palestinierna och israelerna, hur beskriver jag den känsla av samhörighet och vänskap som fyllde luften under olivträden? I detta lilla karga men så vackra landområde finns så mycket mer än denna sedan så länge pågående konflikt. Jag mötte fler öppna hjärtan än på något annat ställe där jag varit och jag har aldrig tidigare träffat människor med en så stark känsla för gästfrihet som många av palestinierna. Rädslan, otryggheten och hopplösheten är stor i Israel och Palestina, men kärleken och medmänskligheten finns där. Efter dagen i Hebron, som var en av de allra svåraste för mig, sa en av våra gruppledare : ”Jag känner mig hoppfull efter en dag som den här, idag segrade freden”. I en stund då de flesta av oss andra gav uttryck för hopplöshet och sorg var det först svårt att förstå vad han menade. Men vad han sa var sant. Vi besökare var många fler än de aggressiva bosättarna och en potentiellt våldsam situation stannande vid hot, skrik och visslingar. Mer än femtio besökare och sextio polismän gick stilla längs Hebrons gator och ingen svarade på någon av de ständiga aggressionerna. Men det gjorde ont i hela kroppen att se sådana fanatiska ögon.

Elin Wikström